Demokrati och mänskliga rättigheter 

De grundläggande rättigheterna gäller för alla människor i EU, oavsett status eller härkomst.

Vissa av dessa friheter är lika gamla som Europa självt: rätten till liv och att leva i frihet, tankefrihet och yttrandefrihet.

Andra har behövts omdefinieras i takt med tiden. Skyddet av personuppgifter eller förbudet mot mänsklig kloning var väldigt fjärran för de första valda ledamöterna, för fyra årtionden sedan.

Europaparlamentet menar att människors grundläggande rättigheter inte upphör vid EU:s gränser.

Parlamentsledamöterna tar regelbundet upp – både individuellt och samstämmigt – frågor som rör de mänskliga rättigheterna i länder utanför EU. Eftersom dessa rättigheter betraktas som universella är reaktionen densamma oavsett om överträdelsen äger rum i Myanmar/Burma, cirka 8 000 kilometer bort, eller i Vitryssland, som gränsar till unionen.

Kampen för de mänskliga rättigheterna har också fört många framstående människorättsförsvarare till Europaparlamentet:

pakistanskan Malala Yousafzai som kämpar för barns utbildning, yazidiska kvinnor som varit Islamiska statens fångar i Irak, en läkare från Demokratiska republiken Kongo, politiska fångar från Latinamerika – alla har de gjort sig hörda från Europaparlamentets tribun.

Att hålla demokratin vid liv är en viktig del av detta arbete, vilket tydligt framgår i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna: ”Folkets vilja ska utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet.”

Europaparlamentarikerna försvarar demokratiska system runtom i världen. Vissa har rest långt för att övervaka val, medla i konflikter och stödja nystartade parlament.

EU:s grundläggande texter kräver att unionen som helhet försvarar demokratiska principer i sin utrikespolitik. Men på Europaparlamentet känns detta krav mer hemtamt: för ledamöterna, med sina erfarenheter från val och kampanjer, är demokrati en personlig angelägenhet.